Här kommer då den första recensionen. Och jag vill betona att jag inte är sponsrad av adlibris, men det är ofta där jag köper böcker när (OBS! inte om! :)) jag köper böcker.
Jag har fått höra av många att detta är en läsvärd bok och min första reaktion när jag såg den var en fråga (eller två frågor): Men varför i hela friden ska man behöva bli kristen på ett nytt sätt? Det kan man väl vara på samma sätt som alltid förut?
Med viss skepticism satte jag igång att läsa.
Boken handlar om pastor Daniel Poole (Dan) som är beredd att ge upp sin yrkesbana i församlingen då han upplever det mesta som meningslöst. Hans möte med hans dotters lärare dr. Oliver (Neo) växer till en vänskap. Boken återger många av de teologiska reflektioner om kyrkan, den samtida kulturen, den kristne själv, postmodernism m.m. som de har.
Neo delar historien i klassiska tidsepoker som förhistorisk tid, forntid, medeltid, den moderna världen och den postmoderna världen. Hans poäng är att väldigt många av kyrkans uppfattningar om sig själv, värderingar, teologi osv. kommer ur den moderna tidsåldern och behöver därför reflekteras över på nytt utifrån den postmoderna värld som vi nu är en del av. För mig har postmodernismen nästan alltid upplevts som ett skällsord, snarare än en beskrivning av hur människor idag förhåller sig till auktoriteter, absoluta värden, kyrkan, makt osv.
Det är i flera av bokens kapitel jag kommer på mig själv med att studsa till och fundera över hur min egen teologi faktiskt ser ut. Ett speciellt exempel var där Neo förklarar för Dan att han inte är särskilt förtjust i vänskapsevangelisation (något som jag själv fått mycket undervisning om i mina år som kristen). Men faktum är att Neos resonemang av ett genuint intresse och en kärlek till medmänniskan är det mest värdefulla. Låta henne få förstå att hon är värdefull och älskad, inte främst för vad hon gör utan för vem hon är gör att det för eller senare kommer vara oundvikligt att se att det finns en älskande Gud i bakgrunden.
Något annat som har ägnat min uppmärksamhet är denna uppdelning mellan s.k. "liberala" och "konservativa". Detta skyttegravskrig (som det kallas i boken) är dömt att misslyckas då vi ändå inte verkar åstadkomma något alls mer än befästa just dessa skyttegravar. Till vilket pris står upp och hur förhärligas Jesus genom det? Hur kan någon ha förtroende för en kyrka där det enda man gör är bråkar om perifera frågor?
En reflektion utifrån boken är också hur kyrkan ska kunna agera i ett samhälle som är så präglat av konsumtionism och materialism. Redan kan vi se hur kyrkan börjar att vara en förmedlare av vissa handlingar och riter, men hur hanterar vi detta på ett bra sätt utan att bara bli utnyttjade? "Vill man ha en hårdregisserad standardsemester åker man till Disneyland. Vill man ha en kolsyrad sockerbomb köper man en Coca-Cola. Och vill man sen ha en uppiggande andlig återställare går man till kyrkan. Då har vi hamnat i en situation som är raka motsatsen till vad Kristus hade tänkt det, som jag ser det."
Är det så i vårt land, i vår kyrka?
Jag ska avsluta med några citat ur boken som jag tycker är speciellt intressanta:
"Jag tror fullt och fast att den viktigaste frågan inför det nya seklet och milleniet inte gäller enbart huruvida kristendomen är förnuftig, trovärdig och i grunden sann (vilket jag tror att den är) utan om den kan visa styrka och kraft att frigöra människor, om den är äkta och fylld av godhet, om den kan förändra människors liv, visa på försoning och gemenskap, tjäna som katalysator för Guds rike och leda till den framtid som vi längtar efter."
"Men Jesus har sagt just detta: 'Som Fadern har sänt mig sänder jag er.' Det betyder att vi är utsända, inte för att 'betjänas' utan för att 'tjäna', och att vi är utsända inte till 'de friska' utan till 'de sjuka' (många människor har aldrig tänkt så djupt - att kyrkan finns till för världen, inte för medlemmarna, och att vårt uppdrag gäller de ofromma, inte de fromma)."
"Enligt Bibeln ska människan inte leva av system och abstraktioner och principer allenast, utan av berättelser och poesi och ordspråk och det stora mysteriet. Och nu kommer det bästa av allt: i stället för att räcka oss moralkakor som vi tror att vi måste pressa på andra människor som följer
sina berättelser - tänk på historien (läs: berättelsen) om den västerländska kulturen - så kallar Bibeln oss att leva med i dess egen stora berättelse, den som handlar om en skapare som älskar oss och som började med något vackert och underbart som han, trots våra många fiaskon, kommer föra till ett gott slut. När vi lever efter den berättelsen märker vi att de som följer andra berättelser blir intresserade av vår. Det beror på att vår berättelse, rätt förstådd, har gott om plats även för dem och deras berättelser."
Så denna bok rekommenderar jag för dig som tycker dig se att kyrkan och kulturen talar olika språk och inte förmår samtala utan missar varandra hela tiden. McLaren skärskådar kyrkan på ett kritiskt sätt, men håller sig ändå nära centrum.
Betyg: 4 av 5
Kommentera gärna om du har åsikter och läst eller inte läst boken!
